Är sömnbrist farligt för bebisar?

Om ett spädbarn sover sämre än vanligt märks ofta direkta beteendeförändringar. Spädbarn med kort eller fragmenterad sömn tenderar att vara mer lättirriterade, ledsna och svårare att trösta.¹ De kan också ha kortare uppmärksamhetsspann och vara mindre engagerade i lek under dagen.² Dessa effekter är i regel övergående: när barnet får sova ordentligt återhämtar det sig oftast och beter sig som vanligt igen.

Forskningen har främst funnit samband (korrelationer) snarare än säkra orsakssamband. En prospektiv studie av Touchette med kollegor (2009), som följde drygt 2 000 barn från 1½ till 5 år, fann att barn som konsekvent sov kort tid varje natt löpte betydligt högre risk att senare få höga poäng i hyperaktivitetstest. Barn som sov kort hade 4,2 gånger högre odds att bli hyperaktiva vid 5 års ålder. Omvänt hade redan hyperaktiva barn 5,1 gånger högre odds att sova kort. Sambandet gick alltså i båda riktningarna.³

Nyare storskaliga studier har också visat att avvikande sömnlängd i sena spädbarnsmånader, framför allt för lite sömn, är associerat med sämre psykosocial och kognitiv utveckling längre fram.⁴ Även om sådana samband finns är effekterna ofta små och komplexa. Studierna kan inte entydigt säga att det är själva sömnbristen som orsakar problemen.

De flesta studier är observationsstudier och kontrollerar inte alla tänkbara bakgrundsfaktorer. Barn med olika temperament sover ofta olika och beter sig olika. Forskning har visat att mer aktivt temperament hos småbarn kopplas till sämre sömnmönster,⁵ vilket innebär att det kan vara temperamentet, snarare än sömnbristen, som förklarar de beteendeskillnader som observerats.

Mammans stressnivå, familjens vanor och barnets personlighet spelar alla in. Kort sagt: vetenskapliga studier har svårt att med säkerhet säga att "sömnen ensam orsakade" ett visst utfall.⁶

Sömnbehov varierar kraftigt mellan barn. En systematisk översikt av Galland med kollegor (2012) visar att medelvärdet för spädbarns totala sömntid (0–12 månader) var ungefär 12,8 timmar per dygn, men variationen sträckte sig från cirka 9,7 upp till 15,9 timmar.⁷ Det är en normalvariation på över 6 timmar.

Det innebär att ett barn som sover i den nedre delen av spannet, exempelvis 10–11 timmar per dygn, inte automatiskt lider av sömnbrist. Temperament och individuella drag spelar stor roll: barn med högt aktivitetstempo sover statistiskt sett sämre enligt mätningar, och sådana egenskaper är ofta delvis genetiskt betingade.⁵

Enstaka nätter med lite sömn, en störd rutin eller en period av sämre sömn vid exempelvis sjukdom eller tandframbrott har inte visat sig ha bestående negativa effekter. Forskningen fokuserar på konsekvent sömnbrist över tid, inte enstaka episoder.¹ Barn kan ofta kompensera genom djupare eller längre sömn efterföljande nätter. Det är det övergripande mönstret över veckor och månader som har betydelse, inte enskilda nätter.