Gråt och stress

Spädbarn gråter av många anledningar: hunger, trötthet, obehag, överstimulering eller behov av närhet. Under de första levnadsmånaderna ökar gråten gradvis och når ofta en topp runt 6–8 veckors ålder, för att sedan avta. Detta mönster kallas ibland "Period of PURPLE Crying" och är universellt, det har observerats i alla kulturer som studerats.¹ Omkring 10–20 % av alla spädbarn gråter så mycket att det uppfyller kriterierna för kolik, vanligen definierat som mer än tre timmar per dag, minst tre dagar i veckan.² Gråten tenderar också att koncentreras till sen eftermiddag och kväll, ett fenomen som ibland kallas "witching hour."¹

Kolik är inte en sjukdom utan den övre änden av ett normalt spektrum. Trots att namnet kommer från grekiskans ord för tjocktarmen saknar kolik koppling till mag-tarmbesvär i de allra flesta fall.³ Barn med och utan kolik har samma typ av gråt och samma dygnsmönster, bara i olika mängd.³ Spridningen mellan barn är stor: vid toppen gråter en fjärdedel av alla spädbarn mer än 3,5 timmar per dag, medan en annan fjärdedel gråter mindre än 1,7 timmar.³ Det som driver mest stress hos föräldrar är inte den totala gråtmängden utan de episoder då barnet är otröstbart, ungefär 5–10 % av alla gråtepisoder, som kan vara i 40 minuter eller mer.³ I över 95 % av fallen hittas ingen medicinsk orsak till gråten. Den förklaras istället av den normala mognaden av beteendetillstånd under de första levnadsmånaderna.³

En vanlig oro är att man "skämmer bort" barnet genom att trösta för ofta. Forskningen ger inget stöd för att lyhörd tröst vid gråt skulle vara skadligt. Bilgin & Wolke (2020) analyserade data från över 1 000 barn och fann att hög responsivitet vid gråt inte ledde till sämre beteende eller otrygg anknytning vid 18 månaders ålder.⁴ Lyhörd tröst under de första levnadsmånaderna är tvärtom kopplad till minskad gråt senare under spädbarnsperioden.¹

Däremot visar forskning att graden av föräldrainvolvering vid insomning – exempelvis att vagga eller amma barnet till sömns – är kopplad till fler nattliga uppvaknanden.⁵ Det handlar alltså inte om att tröst i sig är skadligt, utan om att barn som vänjer sig vid mycket hjälp för att somna kan ha svårare att somna om på egen hand mellan sömncykler.

Kortisol är ett hormon som frisätts vid stress. Den mest citerade studien på området är Middlemiss et al. (2012), som mätte kortisolnivåer hos 25 barn under sömnträning genom utsläckning (barnet fick gråta utan tröst).⁶ Studien fann förhöjda kortisolnivåer hos barnen och att mödrarnas kortisolnivåer sjönk snabbare än barnens. Studien har dock viktiga begränsningar: den saknade kontrollgrupp, hade ett litet urval och har inte replikerats i större studier. Gradisar et al. (2016) genomförde en större, kontrollerad studie med en utsläckningsmetod och fann inga förhöjda kortisolnivåer.⁷

Forskningen skiljer tydligt mellan kortvarig, situationsbunden gråt och kronisk, obehandlad stress. Kronisk stress med förhöjda kortisolnivåer över tid kan påverka hjärnans utveckling negativt.⁸ Kortvarig gråt hos ett barn som i övrigt har en trygg och lyhörd omsorgsrelation har inte visats ha samma effekter. Det är det övergripande mönstret av omsorg som är avgörande, inte enskilda episoder av gråt.⁹